Varför är så många tvungna att gå över lik för att få bekräftelse från andra?? Det brukar bara bli fel tillslut. . . Jag VET att ALLA behöver bekräftelse av någon annan ibland, vad jag menar är att det finns gränser för hur man ska få det.
Hade en kompis en gång i tiden som fick sin bekräftelse bland annat genom att flirta med sina kompisars killar, få panik om någon av hennes kompisar pratade med någon av deras/våra gemensamma killkompisar o genast flirta med honom så att han skulle ringa henne först om det var något respektive bli kär i henne. Det värsta var att det här fungerade, hon var den populära som alla killar ville ha o det var på grund av henne vi umgicks med dem (trodde vi då i alla fall). Jag var redan då så som jag är nu, jag drar mig undan, jag känner inte att jag behöver sådan bekräftelse på det sättet.
Hur gick det då för henne?? Jo precis som man kan ju tänka sig, en efter en av hennes kompisar sa upp vänskapen med henne, jag var såklart en av dem sista som verkligen gav henne 1 000 chanser o trodde att det nog inte alls var så hemskt som jag tänkt då (så tänker jag ofta fortfarande tyvärr o ger folk chanser fast de verkligen inte är värda det längre). Det kommer fortfarande (7 år efter att jag sagt upp vänskapen med denna person) fram saker som hon gjort bakom ryggen o sagt bakom ryggen på en. Det mest skrämmande av allt är när man träffar eller pratar med någon av killarna (som hon påstog var störtkära i henne o enligt henne bara umgicks med oss för att hon var med) kommer det fram att de har vart intresserade av en eller någon annan av tjejerna i gänget (eller ingen bara vart intresserade av ren o skär vänsap), men att HON sagt att man inte var intresserad o tyckte att det var jobbigt när de ringde. Är det inte sjukt??? Jag kan verkligen inte förstå det!!!!
Varför tar jag upp något sådant??? Jo, för att de senaste veckorna har det framkommit liknande beteende i min vänskapskretas. Helt sjukt att folk fortfarande när de är VUXNA människor håller på med sådannt, kanske inte i samma grad eller långt ifrån samma grad som hur hon var, men ändå!!! Jag blir bara så otroligt trött på det. . . Ska man behöva känna sig som tonåring igen?? O borde inte jag slippa den här sortens beteende JAG ÄR JU FÖR SJUTTON I TYSKLAND NU O INTE (tack o lov) I SVERIGE!!!!
Hade en kompis en gång i tiden som fick sin bekräftelse bland annat genom att flirta med sina kompisars killar, få panik om någon av hennes kompisar pratade med någon av deras/våra gemensamma killkompisar o genast flirta med honom så att han skulle ringa henne först om det var något respektive bli kär i henne. Det värsta var att det här fungerade, hon var den populära som alla killar ville ha o det var på grund av henne vi umgicks med dem (trodde vi då i alla fall). Jag var redan då så som jag är nu, jag drar mig undan, jag känner inte att jag behöver sådan bekräftelse på det sättet.
Hur gick det då för henne?? Jo precis som man kan ju tänka sig, en efter en av hennes kompisar sa upp vänskapen med henne, jag var såklart en av dem sista som verkligen gav henne 1 000 chanser o trodde att det nog inte alls var så hemskt som jag tänkt då (så tänker jag ofta fortfarande tyvärr o ger folk chanser fast de verkligen inte är värda det längre). Det kommer fortfarande (7 år efter att jag sagt upp vänskapen med denna person) fram saker som hon gjort bakom ryggen o sagt bakom ryggen på en. Det mest skrämmande av allt är när man träffar eller pratar med någon av killarna (som hon påstog var störtkära i henne o enligt henne bara umgicks med oss för att hon var med) kommer det fram att de har vart intresserade av en eller någon annan av tjejerna i gänget (eller ingen bara vart intresserade av ren o skär vänsap), men att HON sagt att man inte var intresserad o tyckte att det var jobbigt när de ringde. Är det inte sjukt??? Jag kan verkligen inte förstå det!!!!
Varför tar jag upp något sådant??? Jo, för att de senaste veckorna har det framkommit liknande beteende i min vänskapskretas. Helt sjukt att folk fortfarande när de är VUXNA människor håller på med sådannt, kanske inte i samma grad eller långt ifrån samma grad som hur hon var, men ändå!!! Jag blir bara så otroligt trött på det. . . Ska man behöva känna sig som tonåring igen?? O borde inte jag slippa den här sortens beteende JAG ÄR JU FÖR SJUTTON I TYSKLAND NU O INTE (tack o lov) I SVERIGE!!!!
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar