Klick och ciggen trillar ner.

Solen skiner och det var varmt. Rheinpromenade är full av folk, alla med ett leende på läpparna. Han skrattade åt min trippel-grande-low-fat cappuccino. "Fast jag tycker om kvinnor som vet vad de vill ha" jag skrattar "Jag vet hur jag vill ha mitt kaffe men det är mycket jag inte vet" hans tur att skratta. Ett hjärtligt skratt. Det går inte att tycka illa om honom fast han ibland får en att klättra på väggarna av frustration. Vi känner varandra bra och kommer riktigt bra överens. Vi går och går skrattar och pratar. Försöker förstå oss på cigarettmaskinen, hans körkort funkar inte som åldersverifikation. Vi skrattar det var mycket länge sedan han var minderårig, mitt kontokort får lösa problemet. Klick och ciggen trillar ner. Vi går till den gamla kyrkogården, han peppar mig att fortsätta sträva efter mina mål och jag honom. Båda har svåruppnåeliga mål men vi ska både klara dem. Gäller bara att peppa varandra. Han lägger armen om mig "Vi är bäst det vet du va?" jag ler och tänder hans cigg och sedan min. Klockan är snart fyra och vi skyndar till konstmuseet där vi ska träffa Japanskan (hans matpartner: han lagar mat och efteråt har de sex. Jag vill inte veta mer.). Utställningen vi ska se heter "Black men & white women" ska tydligen vara intressanta fotografier. Japanskan är sen och vi sätter oss och njuter av solen. Tanten bredvid oss tycker att han är en charmig ung man. Jag skrattar, inte är han ung längre. Han erkänner att han är rädd att det bara ska vara fotografier på nakna män och att de män som ser på utställningen kommer att stöta på honom. Jag har svårt att tro det men lovar att hålla männen borta från honom om de skulle få för sig att ta honom på rumpan eller fråga ut honom på dejt. Utställningen var bra han som i vanliga fall är relativt svår att genera och få tyst på var emellanåt riktigt generad. "Tjejer blir ni lika tända när ni ser dessa bilder som jag skulle blivit om det vore kvinnor?" Japanskan och jag ser på varandra "Nej, tyvärr inte. . .". Vi ser klart på utställningen. Det har vart en underbar dag. Düsseldorf är vackert och livet är verkligen underbart ibland. Han säger att han inte längre ska laga fläskfilé till middag, han kommer att ha för starka associationer till vissa fotografier då. Vi skrattar, kramas och skiljs åt. Njuter av promenaden hem fast fötterna gör ont av all promenad på mina höga klackar.