Slippery road to hell

Vi håller om varandra. Det var länge sedan sist. Vi står så i några minuter, ingen av oss vill släppa taget. Vi måste släppa taget. Jag måste gå ut ur byggnaden som får mig att känna mig liten. Hon måste åka upp i hissen som tar en till helvettet. Hon trivs inte jag trivdes inte. Vi släpper taget ser på varandra, börjar skratta ingen av oss kan hålla tårarna inne. Vi skrattar, båda vet vad vi skrattar åt men ingen av oss säger något. Dags för mig att gå. Hon ropar efter mig: ”Var försiktig. . . ”. Jag vänder mig om o svarar: ”Jag vet det är halt.” Dörrarna stängs med ett pustandeljud. Jag går längs Rhein. Huttrar till. Det blåser och snöar. Helvette vintern är tillbaka. Mobilen ringer det är hon: ”Det var inte det jag menade”. Jag svarar att jag vet. Hon vet också. Vi båda vet. Vi måste akta oss för att halka nu när vintern är tillbaka.