Han som jag aldrig var kär i

Han från för många år sedan hörde av sig. Han som jag brukade gå promenader med. Han som jag inte berättade om för någon. Han som ofta ringde direkt efter att han haft sex med sin tjej o sa att han älskade mig. Han som jag envisades att han skulle fortsätta vara tillsammans med sin tjej även om vi emellanåt var mer än bara vänskapliga. Han vars tjej ringde o fråga mig om råd gällande honom "du känner ju honom bäst". Han vars tjej jag verkligen försökte ge de bästa råden o hjälpa fast jag var del av problemet. Han som fick mig att gå vidare efter en svår period i mitt liv. Han som åkte flera timmar mitt i natten för att träffa mig för att vi inte setts på länge. Han som jag ALDRIG var kär i. . .

Han undrar hur det är med mig, om jag kommer tillbaka till Sverige o om ryktet att jag gift mig är sant. Det är bra med mig, du har säkert hört om M, men annars bra. vill inte flytta tillbaka till Svea förmodligen aldrig egentligen o ja det är sant vi har äntligen gift oss. "Han som förändrade dig" säger han. Han säger att han är glad för min skull, jag tror honom. Jag frågar om hans. Hur går det med skolan, jobbet, familjen, flickan (ja, vi kallar henne så)? Är han kvar i samma stad? Familjen har frågat om mig, jobbet går bra o studierna lika så. Med flickan är det bra eller ja hon är som hon är "du vet, du känner ju henne" svarar han. Frågar om han fortfarande inte kan hålla sina fingrar i styr. Jo, det kan han "du bor ju inte här längre". Jag kan se hans flin framför mig. Jag säger att jag tycker synd om P, "du borde finnas där för henne hon har det inte lätt". "Jag gör vad jag kan, det är inte 8-9 år sedan längre" svarar han. "Vi har blivit vuxna" säger jag o kan inte låta bli att le "gör ditt bästa hon är guld värd". Jag menar det verkligen ångrar honom o mig men jag lärde känna henne när det redan var för sent o hela karusellen var igång. "Hon är inte du" säger han o jag vet vad han menar, han som jag gillade som vän, han som jag sårade så otroligt, han som jag aldrig var kär i. . .