Trotts smärta pratade hon och det bara för att hjälpa mig - tack.

"Eftersom jag ändå åkte förbi Benrath igår så passade jag på att hälsade på Cho på sjukhuset igen. Hon var mindre blek idag än igår men att prata och skratta fick henne att kvida av smärta. Så jag fick helt enkelt ta över pratandet. Berättade om en diskussion med en vän som jag haft dagen innan. "Du är en väldigt rationell person som väldigt sällan visar emotioner och du står med båda fötterna på jorden. Du omges av många som är extremt emotionella men du står där i mitten som en stabilpelar för dem. Du lyssnar ger råd och vet alltid vad de kan göra för att reda ut sina känslor." Cho vrider sig av skratt som övergår i att hon vrider sig av smärta men hon kan inte hålla emot "du inte emotionell? Det är det roligaste jag hört på länge." hon tar en klunk vatten och fortsätter "visst du visar inte gärna den sidan. Du går undan, sätter på dig solglasögon eller väntar tills du är hemma med att gråta om du mår dåligt. Vi måste dra ur dig vad som är fel för att du ska prata. Du berättar inte allt på en gång men det vet vi och därför vet vi hur vi ska fråga, vad vi ska säga och hur vi ska göra för att få dig att prata. Du har målet att vara järnladyn men du är känslosam. En av få människor som ofta lyssnar på hjärtat och ger dina vänner mer än 110% när det kommer till känslor." jag skrattar och flikar in "men då stämmer ju det han säger jag inte gärna visar emotioner om jag försöker vara järnladyn" hon avbryter mig "Schatzlein, du må vara försiktig med vad du berättar för vem. Du är en stark person det vet du att jag inte tvivlar på men utåt verkar du starkare än du är" hon tar en paus, tittar på mig och fortsätter "Just nu lider du något så fruktansvärt. Det har du gjort ett bra tag nu. Visst allt går inte som du planerat och önskat men du säger det ju själv, det kommer att lösa sig. Att allt kommer på en gång det är skit men det innebär ju oxå att när allt väl börjar lösa sig så kan du njuta och framför allt har du klarat det eller hur!?"."

Det här inlägget skrev jag för några månader sedan. Bestämde mig sedan för att inte publicera det - för personligt, för smärtsamt (ja, låter kanske inte som mycket men för mig är det svårt att se i det i ord. Skönt att skriva men svårt att acceptera och dela med mig av). Sen jag skrev inlägget har en del ändrats. Har haft en underbar sommar och tack vare älskling och bra vänner som "fått mig att prata" ser jag på det annorlunda - mår fortfarande skit över en del saker. Visst vissa saker är värre nu men vad jag har förstått är att jag inte är själv. Att jag har folk som faktisk verkligen bryr sig om mig runt mig som lyssnar fast jag inte säger något - kärlek till er mina älsklingar!