Cry baby.

Sitter uppkrupen i soffan med en tidning i knät och min 5:e kopp kaffe. Sover dåligt och kaffet hjälper mig inte att vakna upp. Det känns som om de senaste månaderna har vart himmel och helvette. När jag vaknar har jag ingen aning om hur dagen kommer att bli. Att gråta mig till sömns av lycka eller ledsamhet har blivit del av min vardag. Att sova är mer lyx än vardag. När kommer detta att sluta? När vågar jag ta tag i det på riktigt? Ta sanningen vid hornen?!?